Det är som att trycka på paus knappen på en kontroll eller på bandspelaren. Då knappen är intryckt så stängs allt annat av. Så är det varje gång då min fästman Robbin åker in till lumpen.
Många frågar oss "Hur orkar ni?"
"Kärlek"
Det är väl tillräckligt?
Synd att för många saker som lumpen eller distansförhållanden gör att kärleken bara rinner ned i sanden, genom fingrarna. Men inte för alla! Dom som är envisa som åsnor och har en stark vilja så funkar det.
Nu är det inte många gånger kvar han åker ifrån mig. Snart slipper man sitta tidigt på morgonen och undra hur resten av dagen, veckan och månaden kommer att gå.
yepp, nån som har saknat någon så?
Jahopp!
Mycket har hänt i den trilltrasslade världen en Bogne flicka lever i. Planer som gått helt eneklt åt pipan för tokigt.
Ansökte till Grafisk Design och kommunikation och Lärarprogrammet -gymnasielärare. Hur som helst, jobbade man på under sommaren som ett inneslutet måln av uppgifter och koncentration av att göra perfekta glassar att man faktiskt MISSADE dagen att tacka ja till utbildningarna.
Resulterade i att jag inte kom in på någon av utbildningarna, stress. Men däremot mycket cash i fickan.
Livet blev rätt surt och hoppet fanns inte i närheten. Tills frågan om jobb dök upp som ett ljus. Woho! man kan ju söka jobb!
Det har resulterat i ett antal sökningar till jobb och besök hos arbetsförmedlingen. Men som den (ibland) tålmodiga person jag är, har jag nu faktiskt svårt att dag in och ut tvinga mig själv till kreativa lösningar till att sysselsätta mig själv.
Jag har skaffat katter, Sixten och Sören.
Jag har målat sönder min dator snart.
Jag har påbörjat skriva en novell.
Jag har allmänt tråkigt.
Nu har jag hittat på något som faktiskt kommer gynna mig själv och få hjälpa andra människor.
Jag kommer söka till Sjuksköterska nu till våren.
"Vad är detta?"
Jag tycker biologi och människan i sig är genuint intressant. Varför inte göra något som får andra att må bra?
Istället för att försöka leva på att leka konstnär och lalla omkring med sin dator och säga "Hej! jag kan faktiskt måla" och försöka slicka ihop pengar till hyra och mat. Det är min uppfattning om konstnärsyrket. Om jag får se mig själv på ett kritiskt sätt så är nog det här med att måla mest en hobby och där kan det stanna.
Som den nörd jag är kommer jag nu smyga iväg med mina biologi böcker för kurs A och B och sukta efter kunskap för jag vet någonstans i bakhuvudet att jag är smart.
Till nästa gång:
sås till chips är inte gott.
En finurlig katt, Sixten, The greatest Monster of ALL time.
Här vistas man inte så ofta. Finns dock en anledning. Jag är lite paranoid.
Har velat att lägga upp bilder som jag målat (bla. på facebook och här) MEN! en liten hake dock.
har alltid haft problemet med att folk som har tagit mina verk och sagt att "Det här gjorde jag idag, snyggt va!?" Morr, man blir så sur, det enda man behöver fråga är om man får tillstånd från skaparen av bilden att visa den på något offentligt ställe.
Vissa har inte respekt för copyright lagen...
Men, om man ska gå omkring och vara rädd för att "nämen jag vill inte visa FÖR många bilder jag gjort eller tagit för det finns folk som snor dom" så är det väl ganska lönlöst, då gör man målandet mest för sig själv än för någon annan.
Det är så jag är just nu.
Det är skitsvårt att kliva upp i konstvärlden och visa folk vad man kan. Oftast måste man vara sjukt duktig och ha fått en rätt knuff i baken.
Jag träffade en god vän till mig idag som fick mig att bli inspirerad och hitta mina hopp om den ljust nu mörka framtiden.
Otroligt med sådana människor som verkligen kan göra ens dag så mycket bättre! :D
Men nog med funderingar, nu har jag tagit mig modet att lägga upp en ganska ny bild jag gjorde igår...
