Snart så..
Det är som att trycka på paus knappen på en kontroll eller på bandspelaren. Då knappen är intryckt så stängs allt annat av. Så är det varje gång då min fästman Robbin åker in till lumpen.
Många frågar oss "Hur orkar ni?"
"Kärlek"
Det är väl tillräckligt?
Synd att för många saker som lumpen eller distansförhållanden gör att kärleken bara rinner ned i sanden, genom fingrarna. Men inte för alla! Dom som är envisa som åsnor och har en stark vilja så funkar det.
Nu är det inte många gånger kvar han åker ifrån mig. Snart slipper man sitta tidigt på morgonen och undra hur resten av dagen, veckan och månaden kommer att gå.
yepp, nån som har saknat någon så?